Jag har länge känt mig instängd, instängd i ett av alla de fack som man har att välja på när man kommer ur tonåren och skall bli ”vuxen”. Ibland känns det som om jag skall spricka, för jag har så mycket inom mig som aldrig får komma upp till ytan. Det är allt från idéer, texter, bilder, målningar… kort sagt allt som jag en gång brann för. Det var så mycket lättare att vara liten, för alla barn är stjärnor i omvärldens ögon.

”Jag har inte tid”, ”Jag känner mig oinspirerad” men kanske allra mest ”Jag kommer inte kunna bli bra nog”. 
Det är som om man har en spärr som ser till att man aldrig kommer till skott, aldrig vågar ta steget.

Men häromdagen konstaterade jag tyst för mig själv
att det är omöjligt att ha tid om man inte ger sig själv tid,
omöjligt att känna inspiration om man aldrig släpper in den, 
omöjligt att kunna bli bra nog om man aldrig försöker. 
Det finns trots allt plats för fler stjärnor på himlen.